|
BÖNDER
Vad var det för skillnad på Skatte-, krono- och frälsebönder? Detta är inte helt okomplicerat och innebörden har ändrats under århundradena.
Till och börja med så kommer namnen kommer från den typ av jord dessa bönder brukade.
· Skattebönder var brukare av skattejord, dvs de ägde jorden och betalade skatt till kronan. Redan under tidig medeltid skattelade kronan den jord
bönderna odlat upp och vilken de betraktade som sin egendom.
· Kronobönder var brukare av kronojord, dvs de arrenderade jord som ägdes av kronan (staten) samt betalade skatt till kronan.
Kronobondens legotid var vanligen sexårig, och varje år betalade han arrende (avrad) för brukningsrätten till kronan. På 1680-talet fick de flesta
kronobönder ärftlig besittningsrätt till gårdarna, en rättighet som dock kunde upphävas av kronan. 1789 stärktes den ärftliga besittningsrätten i något
som benämndes stadgad åborätt.
En kronobonde har även benämnts landbo (kronolandbo).
· Frälsebönder var brukare av frälsejord, dvs de arrenderade jord av adeln och betalade skatt till adeln. Arrendet betalades i regel med dagsverken på
markägarens gods.
Frälsebondens legotid var, liksom kronobondens, vanligen sexårig, och varje år betalade han arrende (avrad) för brukningsrätten till en frälse jordägare. Frälsebondens besittningsrätt var mindre trygg än kronobondens, framför allt efter mitten av 1700-talet.
En frälsebonde har även benämnts landbo (frälselandbo).
Före reformationen fanns även kyrkojord. Under reformationen drog Gustav Vasa in kyrkans tillgångar till kronan, inklusive kyrkojorden. Denna jord
blev därefter kronojord.
Under början av1700-talet (förordningar1701, 1719, 1723) fick kronobönder rätt att köpa loss sin jord. Dessa bönder blev därmed skattebönder och
hemmanet skattehemman.
Under 1800-talet minskade antalet frälsebönder då deras arrende drogs in och jorden lades under storgods.
Det var skatte- och kronobönderna som ingick i det ständiga knekthållet i indelningsverket och hade skyldig het att rekrytera och underhålla knektar
och båtsmän. Adeln och därmed frälsebönderna var befriade från denna skyldighet.
Begreppet äganderätt har varierat under århundraden.
Skattebönderna ägde sin jord, men det var en sanning med modifikation. De ägde rätten att bruka jorden, en rätt som också ärvdes. Om en skattebonde
inte längre brukade jorden eller inte betalade skatten kunde han förlora rätten till jorden. Jorden övergick då till kronan och blev därmed kronojord.
En skattebonde kunde inte heller som frälset arrendera ut jorden till någon annan. Endast adeln hade rätt att utarrendera privat jord. Denna rätt fick inte
skattebönderna förrän i början av 1800-talet.
Vid försäljning av skattejord måste hemmanet och jorden först bjudas till den närmaste släkten. Först om någon av dessa inte var intresserad kunde han
sälja till någon utomstående. Den nye ägaren var sen i sin tur skyldig att bruka jorden.
I Sverige var andelen självägande skattebönder relativt stor.
Från 1562 fanns det två grader av frälsejord. Allmän- respektive ypperlig frälsejord. Allmän frälsejord var befriad från vissa skatter medan ypperlig
frälsejord var befriad från i stort sett all skatt.
Ursprungligen fick enbart adel äga frälsejord, men från 1723 fick även ofrälse ståndspersoner, präster och borgare äga allmän frälsejord. Denna rättighet
utsträcktes 1789 även till bönderna. År 1809 tilläts ofrälse personer att också äga ypperlig frälsejord. Jorden behöll sin status av frälsejord befriad från
grundskatt även sedan den förvärvats av ofrälse ägare.
Efter att grundskatterna avvecklats 1885-1903 förlorade begreppet frälsejord all praktisk betydelse.
Grundskatt var en benämning på de ordinarie skatter som fram till 1903 åvilade en jordegendom. Grundskatterna bestod av jordeboksräntan,
mantalsräntan och kronotionden. Grundskatterna som var från medeltiden avvecklades mellan 1885 och 1903 i samband med avskaffandet av
indelningsverket.
Landbo
Landbo är en icke självägande bonde, dvs. en bonde som brukade jord utan att äga den. Jorden som han brukade tillhörde kyrkan, frälset, kronan eller
andra bönder. Beroende på vilken typ av jord de brukade kallades de därför för frälselandbo, kyrkolandbo, kronolandbo eller bondelandbo.
Förhållandet mellan en landbo och jordägaren kallades landbolega. För rätten att bruka jorden (arrendet) erlade landbon årligen en avgift, avrad
(landgille). När en ny landbo tillträdde eller då legan skulle förnyas var landbon dessutom tvungen att erlägga en städja.
Landbolegan ersattes under 1800-talet, av det fria arrendeavtalet. Landbolegan avskaffades i Sverige 1907.
Begreppet Landbo motsvarades av fästebonde i Danmark och leiglending i Norge och på Island.
Åborätt:
Åborätt var en ärftlig besittningsrätt för kronolandbor, dvs landbor på kronojord. Denna rättighet infördes i slutet på 1700-talet och innebar att landborna
och deras arvingar fick sitta kvar på gårdarna så länge de fullgjorde sina skyldigheter. Den stadgade åborätten reglerades genom föreskrifter 1808 och
1863 och gäller alltjämt.
Denna besittningsrätt gav även upphov till uttrycket åbo. Med åbo menades helt enkelt en person som brukade annans jord med en ärftlig besittningsrätt .
Det finns även en mer vidsträckt betydelse av åbo nämligen en jordägare som själv bebodde och brukade sin jordegendom.
Undantag
De flesta känner nog till uttrycket "att sitta på undantag" man vad betyder det?
Undantag kan ses som en pensionsliknande förmån för det äldre paret på en bondgård. Det var vanligt att när bonden blev gammal så överlät han gården i
förtid på exempelvis sonen, dvs sonen övertog gården medan föräldrarna fortfarande levde.Undantag reglerades av fastighetsrätten. Undantag innebar bl.a. fri
bostad, viss mängd ved, utsäde etc per år som en bonden kunde förbehålla sig och sin hustru. Oftast byggdes en mindre stuga på ägorna som det äldre paret
fick bo i.
Undantag eller avkomsträtt kunde även förhandlas fram om bonden sålde gården.
Avkomsträtt innebar rätt till förmåner från en fastighet. Det kunde gälla rätt till viss avkastning eller ränta. Den vanligaste formen var att säljaren av gården
förbehöll sig rätt till fri bostad, ved, mjölk m.m.
Källa : Hans Högmans hemsida.
|