VALLONER

De otaliga traditioner som finns om vallonerna visar att dessa måste ha gjort ett djupt intryck på svenskarna en

gång i tiden.   Trots att de inte var särskilt många, kanske 2.000, och trots att de invandrade redan under första

hälften av 1600-talet har minnet av dem bevarats på ett högst remarkabelt sätt. Speciellt med tanke på att

assmilieringen trots allt fick relativt snabbt.  Redan i början av 1700-talet torde flertalet vallonättlingar också haft

svenska förfäder.

I "Den svenska historien" (del 4, sid. 158) noteras den speciella tilldragelse i Sveriges historia som vallonerna

utgör: "När det gäller inflytanden från kontinenten har man ibland fäst sig mindre vid denna vardagliga tyska

insats [invandringen av  tyska experter och kvalitetsarbetare inom stångjärnssmidet] än vid en dramatisk och

säregen företeelse, invandringen av  valloner från biskopsdömet Liège [i nuvarande Belgien]. Vallonernas

berömmelse är i och för sig berättigad, men orsakerna ligger på ett annat plan än man ofta tänker sig.

Den allmänna förnyelsen i svensk järnhantering är alls inte vallonernas verk. Deras roll för svensk kolningsteknik har kanske varit viktig men skall här lämnas åsido. Deras masugnar, de berömda ”fransöske ugnarna”, var något annorlunda beskaffade än de  tyska och såg mera imponerande ut – i hur grad de verkligen var överlägsna de tyska är outrett. I varje fall slog de långtifrån ut  den tyska typen av masugn. Vallonernas stångjärnssmide – som på samma sätt utövades endast på ett begränsat antal bruk – gav däremot en jämnare och pålitligare vara än tysksmidet. Vallonsmidet byggde på större arbetsfördelning och var därmed lämpat för en produktion i något större skal. Det innebar också en grundligare behandling av järnet med större bränsleåtgång, och metoden passade därför bäst för en tillverkning som var mer krävande än den vanliga och kunde räkna med bättre priser. Det var just på ett sådant område som de svenska vallonerna kom att skriva industriell världshistoria. I övrigt gjorde man – med stor framgång –  svenskt stångjärn efter det nedärvda tysksmidets principer.

De vallonska invandrarna blev i särskild grad sysselsatta vid de bruk i Uppland eller längre norrut, som tog sin malm från Dannemora.Den uppländska järnhanteringen hade inga märkliga bergsmanstraditioner, fältet låg därför öppet för experiment. Alltifrån 1500- talert hade kronan tagit stor del i bergsbrukets utveckling, bland annat genom att bygga egna järnbruk, och under det följande åthundrandet blev de viktigaste bruken först arrenderade och sedan inköpta av utlänningar, främst av vår största vallonska företagare, Louis De Geer. Dannemoramalmen gav om den brukades rätt ett hårdarbetat men enastående gott järn. Det var utan  tvivel betydelsefullt att man just för den uppgiften fick arbetarefrånLiègeområdet, en av den europeiska järnhanteringens  klassiska bygder.

Alla valloner sökte sig inte till de bruk som tillverkade dannemorajärn; en del hamnade i järnverk och manufakturer på andra håll.  Man har uppskattatr det totala antalet till dett par tusen eprsoner, kvinnor och barn inräknade. Delvis lockades de genom en fullt  organiserad emigrantvärvning. Ibland bytte de hemort av religiösa skäl, men forskningen har alltmer pekat på ekonomiska  svårigheter kring Liège som den viktigaste orsaken. Anpassningen i Sverige tog sin tid och från början såg vallonerna med misstro på svenska tillverkningsmetoder. Yrkesstolta, hemlighetsfulla om sina färdigheter, inte alltid lättdisciplinerade, svarade vallonerna  länge för ett särpräglat inslag i vårt arbetsliv."

Källa : Rötter.