Alfred Johan Andersson Ander

Källa: En artikel i Aftonbladet år 2010-08-05

RÅNMÖRDAREN ANDER (Den siste som blev avrättad i Sverige).

På eftermiddagen den 4 januari 1910 tog Johan Alfred Andersson Ander född 1873-11-27 V.Lagnö, Ljusterö,Stockholms län och hans hustru Julia Charlotta Lander född 1867 Norrköping Hedvig, Östergötlands län ångbåten Waxholm 1 från Karlsudds brygga till Stockholm. Karlsudd ligger längst ut på Bogesundslandet nära Vaxholm och paret bodde där tillfälligt. De var inneboende hos Alfred Anders far, förre skepparen Johan Erik Andersson född 1844-12-28 Ösby, Ljusterö, Stockholms län och Anders styvmor, Maria Kristina Andersson.

Sedan sommaren hade paret Ander ont om pengar. Alfred Ander hade frigivits ur fängelset i Västervik i början av juni. Han hade varit arbetslös sedan dess. Med undantag för en kort period som strejkbrytare under storstrejken, då han var anställd som spårvagnskonduktör av Stockholms Spårvägar. Men från det jobbet fick han sparken i september.

Även hans fru hade förlorat sitt arbete som servitris på Lidingöbro värdshus på Djurgården när storstrejken bröt ut i augusti. Paret hade då tvingats lämna hennes lägenhet på Tomtebogatan i Vasastan i Stockholm. De hade sedan bott kortare tider på Östermalm och på Kungsholmen. Men när pengarna var slut hade de tvingats flytta in hos Anders far, skeppare Andersson på Karlsudd.

Vädret var gråmulet och januaridagen råkall denna onsdag när Waxholm 1:an angjorde Karlsudds brygga med destination Stockholm. Paret steg ombord. Ander betalade resan med 50 öre han fått låna av sin far.

Målet med resan till Stockholm var att försöka skaffa fram pengar. Enligt Julia Charlotta skulle det ske genom att de skulle försöka låna pengar av personer de kände. Dessutom skulle Alfred Ander kräva tillbaka en gammal skuld på över 150 kronor från en gammal bekant.  

Pengar, eller snarare bristen på pengar, hade upptagit en stor del av parets tid de senaste månaderna. Ander hade varit i Stockholm ett par gånger sedan de flyttat ut till fadern och styvmodern. För att skaffa jobb, besöka läkare för sin tuberkulos och för att försöka låna pengar, efter vad han sagt. Men han hade hittills inte lyckats.

Styvmodern misstrodde Anders möjligheter och sa flera gånger till sin man att hon inte trodde att någon skulle komma att låna Ander någonting. Hon var också orolig för att han skulle skriva på något som kunde sätta dem i klistret.

Men Ander hade strax efter jul gått till telefonstationen på ön och ringt någon i Stockholm som, enligt Anders egna uppgifter, skulle låna honom 500 kronor. Då skulle Anders far få hundra kronor som avbetalning på ett lån han gett sonen. Något som gladde skeppare Andersson som behövde köpa nya stövlar.

Julia Charlotta å sin sida hade kontaktat en släkting och fått löfte om ett lån. Men hon skulle inte kunna få pengarna förrän efter den 3 januari. Och det var bland annat för att hämta dem som hon nu reste till staden tillsammans med sin man.

När ångbåten efter cirka en timmes resa kom in till Gustaf III:s staty på Skeppsbron intill Stockholms slott, skildes makarna åt. De skulle var för sig söka upp de personer som kunde låna dem pengar, och även tillbringa natten på olika håll. Hustrun skulle övernatta hos en fru Samuelsson på Kungsholmen som de hade hyrt rum av innan de flyttat ut till Karlsudd.

De kom överens om att återses dagen därpå för att ta den ångbåt som strax efter tre på eftermiddagen skulle gå tillbaka ut till Karlsudd.

Alfred Ander gick från Skeppsholmen till Hotell Temperance på Bryggargatan, ganska nära Stockholms centralstation. Att han valde just Temperance för sin övernattning kan tyckas rätt märkligt. Han hade smitit från räkningen senaste gången han bodde där, hösten 1909, och borde rimligen bli igenkänd av hotellets personal.

Sedan han checkat in och installerat sig och fått upp en koffert som han lämnat kvar när han smet från räkningen i november, gick Ander ut på stan. Enligt egen uppgift för att försöka leta reda på en man som var skyldig honom pengar. En handelsresande Karl August Johansson som skulle bo på Rådmansgatan 65, inte långt från Anders hotell. Johansson skulle ha både pengar och en lott till idrottsrörelsens lotteri som Ander skulle hämta.

Om Ander verkligen besökte Johansson vet ingen i dag. Någon Johansson återfanns aldrig på den aktuella adressen. Om den Karl August Johansson, som Ander ofta kom att tala om, över huvud taget existerat vet man inte heller.

Men Alfred Ander hann med flera andra ärenden på eftermiddagen och kvällen den 4 januari 1910. Han gick till Gerells växlingskontor på Malmtorgsgatan 2.

Kontoret låg en halv trappa ned från gatan, på baksidan av det senare nedlagda hotellet Rydberg. Vägg i vägg med hotellets kafé i den byggnad som sedermera revs för att ge plats åt Skandinaviska bankens huvudkontor.

Växlingskontoret var den tidens Forex där man kunde köpa och sälja utländsk valuta och en del andra värdehandlingar.

Ägaren, änkefru Anna Rosalie Gerell, kunde senare peka ut Ander som den man som på eftermiddagen den 4 januari kommit in på kontoret och först sett sig om och sedan, tillfrågad om sitt ärende, köpt en dragningslista för fem öre och gått därifrån

Senare på kvällen kunde två män som stod utanför växlingskontoret och tittade in i skyltfönstret, notera en man som kom och ställde sig bredvid dem.

Han stod där en stund innan han tog till orda och frågade männen om de möjligen visste värdet på ett av guldmynten som låg i skyltfönstret. Han frågade också om den där lilla fröken i butiken alltid var ensam där.

Mannen pekades senare ut som Alfred Ander.

Dessutom hann Ander besöka krogen Tysta Mari i Kronprinsens stall vid Tegelbacken. Vid sitt förra besök strax före jul hade han lämnat in ett besman, en sorts våg, för förvaring hos en kvinnlig bekant som arbetade där.

Hans egen förklaring var att han vid besöket i Stockholm före jul, på jakt efter sin bekant Karl August Johansson, stött på en man som bett Ander att för hans räkning lämna in besmanet på Tysta Mari. Aven händelse hade han på trettondagsaftonen åter igen träffat samme man, som då bett Ander hämta tillbaka besmanet. Och det gjorde Ander, efter vad han senare uppgav i förhör.

Men istället tog Ander vågen med sig tillbaka till hotellet på Bryggargatan. Hotellets hisskonduktör, David Julius Johansson, såg Ander med vad som skulle kunna vara ett besman, invirat i brunt papper, i hissen på trettondagsaftonens kväll. Ander beställde en tesupé till rum 35 där han bodde. Den levererades senare av städerskan och uppasserskan Elsa Sofia Jansson. Hon hade känt igen Ander när hon serverade teet på hans rum medan han satt i en fåtölj och läste Aftonbladet.

Trettondagen började med att Ander beställ de frukost på rummet. Han serverades kaffe, smör, bröd, fem sorters skuret på lägg och två kokta ägg.

Han berättade för uppasserskan att han för sovit sig, och hon kunde mindre än en halvtimme senare se Ander på väg ut från hotellet.

Han bar på en lång smalt paket med en rundare del i ena änden, och han hade bråttom. Elsa Sofia Jansson såg honom snett bakifrån när han småspringande försvann nedför trappan och ut på Bryggargatan. När hon kort därefter dukade av Anders frukostbricka såg hon att han inte rört maten utan bara druckit lite kaffe.

På Gerells växlingskontor, en halv trappa ned från gatan vid Mynttorget, hade städerskan Maria Lovisa Johansson anlänt vid halv åtta och låst upp gallergrindarna och sedan ytterdörren.

Hon var nästan klar med städningen när en man kom in i lokalen strax för klockan nio. Mannan hade överrock och en portfölj eller något liknande under ena armen, och handen i rockfickan som om han höll i något under rocken. Fröken Johansson sa till mannen att kontoret inte var öppet ännu, att det skulle öppnas klockan nio. Mannen sa ingenting utan lämnade bara lokalen.

Strax före klockan nio kom kassörskan Anna Victoria Hellsten, kallad Tora, till arbetet på växlingskontoret. Hon hade med sig smörgåsar i ett paket, ställde handväskan i ett hörn och bytte några ord med städerskan. Sedan satte hon på lite chokladvatten för att senare kunna äta frukost.

Tora Hellsten, 24, trivdes med sitt jobb på växlingskontoret. Hon var uppskattad både av kunderna och av ägaren, änkefru Gerell. Tora hade varit anställd på kontoret i fem år, allt sedan hon flyttade ned till Stockholm från Sundsvall där hon var upppvuxen. Hon bodde tillsammans med sin syster Signe i ett hyrt rum på Döbelnsgatan i Stockholm.

Trettondagen lämnade hon hemmet vid halv nio på morgonen. Enligt systern var Tora på ovanligt gott humör eftersom hon visste att Signe och hennes fästman hade planerat att eklatera sin förlovning på kvällen samma dag.  

Städerskan var kvar i lokalen till strax efter halv tio. Innan hon gick hörde hon att en man kom in och frågade Tora Hellsten om något. Men Maria Lovisa Johansson städade just då bakom en skärmmvägg och såg aldrig besökaren tydligt. Hon såg honom bara bakifrån när han gick. Men hon fick en känsla av att det var samme man som kommit in på kontoret tidigare på morgonen.

När Maria Lovisa Johansson lämnade växlingskontoret höll Tora Hellsten på med sin frukost. Den elektriska belysningen i taket var tänd och dörrarna fullt öppna.

Ungefär halv elva på förmiddagen kom kolutköraren Hugo Bernard Jonsson till växlingskontoret med en säck koks. Dörren stod på glänt och han steg in, men såg ingen lokalen. Han ropade "hallå, koks" två gånger, utan att få svar.

Jonsson trodde först att kassörskan var ute i något ärende. Men så fick han se hennes fötter sticka fram bakom disken och förstod att hon låg på golvet.

I tron att hon blivit sjuk gick han ut med kokssäcken igen, lade den på kärran och bad sin kollega följa med in.

På golvet bakomdisken fann de kassörskan Tora Hellsten medvetslös i en pöl av blod. Hon rörde sig inte och gav inga ljud ifrån sig. Jonsson bad sin kollega att larma polisen och stannade själv kvar och vaktade lokalen tills polis kom till platsen.

Den polisman som först kom dit, Johan Adolf Lindberg, kunde snabbt konstatera Tora Hellsten var vid liv och andades svagt. Han såg också att dörren till växlingskontorets kassaskåp stod halvöppen och att skåpet var tomt.

Tillsammans med kollegan Emil Olaus Dehn vände Lindberg på Tora Hellsten som då rosslade svagt. Han lossade på hennes klädsel samtidigt som de båda flyttade kroppen en bit bort från den stora blodpölen.

Lindberg påbörjade nu konstgjord andning genom att trycka på hennes bröstkorg. Dehn ringde efter ambulansvagn samt till polisstationen efter förstärkning.

Upplivningsförsöken fortsatte tills ammbulansvagnen kom till platsen efter tre, fyra minuter. Dehn och en av ambulansmännen lyfte upp Tora Hellsten på  båren och bar ut henne.

Fler poliser kom till växlingskontoret, och både Lindberg och Dehn åkte med i  ambulansvagnen till Serafimerlasarettet. Där försökte läkarna förmå Tora att säga något om vad som hänt henne, vem som skadat henne - men förgäves. Hon fördes därefter till en operationssal, men avled innan operationen hunnit påbörjas.

Läkare som besiktigade hennes skador konstaterade att hon på hjässan hade ett cirka sju centimeter långt sår med trubbiga kanter. I sårets botten befanns huvudskålen vara spräckt i hela sårets längd. Strax till vänster om det såret fanns än· nu ett sår, tre centimeter långt och med trubbiga kanter, som också gick ända in till hjärnan. Dessutom fanns flera svullnader och skrubbsår på huvudet.

Stockholmspolisen hade nu ett rånmord att utreda. Tidningarna i huvudstaden slog upp nyheten stort. Den fanns med redan i Aftonbladets kvällsupplaga på trettondagen. Mord var trots allt ganska ovanliga i Stockholm, och rånmord sällsynta.

Ägaren till växlingskontoret, änkefru Gerell, informerades om rånet per telefon. Hon kom till platsen från sin bostad på Kommendörsgatan och kunde konstaatera att rånaren kommit över både svensk och utländskvaluta samt värdepapper till ett sammanlagt värde av drygt 5 000 riksdaler. I dagens penningvärde motsvarar det cirka 250 000 kronor.

Dessutom saknades de två lås som brukade användas till att låsa gallergrindarna till lokalen.

På Temperance på Bryggargatan noterade personalen att gästen i 35:an, Alfred Ander, återvänt till hotellet. Han kom i hästdragen droska och bad portieren, Richard Efraim Larsson, att göra klart räkningarna. Både för den senaste övernattningen och för den som han smitit från några månader tidigare.

Hisskonduktören David Julius Johansson mötte Ander, som han kände igen sedan tidigare besök och som han visat till rummet dagen innan. Ander var märkbart stressad och gulblek i ansiktet. Rumsstäderskan Annie Eriksson fick i uppgift att hämta betalningen. Ander ville först inte släppa in henne i rummet. När hon efter en stund kallades in fick hon betalningen kontant. Hon lade märke till att sedlar som inte såg svenska ut låg på bordet i rummet.

Ander sa till personalen att han skulle återvända senare för att hämta sin koffert och att han nu ämnade ta ångbåten mot Vaxholm. På vägen ut gav han Johansson en krona i dricks med orden "var så god", och så var han borta.

Den så kallade detektivpolisen var nu på plats på växlingskontoret. Förundersökningen leddes av stadsfiskal Gustav Lidberg. Spaningarna efter mördaren sköttes av detektivpolisen, med överkonstapel J R Frick i spetsen.

Ganska snart började tipsen strömma in. på kvällen hörde portieren på Hotel Temperance, Richard Larsson, av sig till polisen. Han berättade om gästen i 35:an som betett sig konstigt och som brådstörtat lämnat hotellet.

När Larsson berättade om kofferten som fortfarande fanns kvar på hotellet, åkte Frick och hans mannar genast dit för att undersöka saken.Detektivpoliserna öppnade kofferten på hotellet och fick en rejäl överraskning. I kofferten fanns sedlar och mynt, främst utländska, andra värdepapper, en handväska samt en portmonnä märkt Tora Hellsten. Där fanns också blodigt tidningspapper, troligen använt för att torka av blod från händerna.

Inte nog med det. Där låg dessutom ett så kallat frejdebevis (som vid den tiden krävdes för att inte gripas för lösdriveri),utställt på den av polisen redan kände Johan Alfred Andersson Ander. Som om det inte räckte fanns också en porträttbild på mannen i fråga i kofferten. Frick visade bilden för portieren Larsson och de andra anställda på hotellet som kunde bekräfta att porträttet föreställde Alfred Ander. De kunde också berätta att Ander sagt dem att han skulle ta båten mot Vaxholm tio över tre på eftermiddagen.

Ombord på ångbåten berättade Alfred Ander för sin hustru att han lyckats låna 300 kronor. Han bjöd henne på smörgåsar och vin under färden ut mot Karlsudd. Ander hade också provianterat i staden och den kälke som fadern mötte upp med på bryggan räckte inte till, utan de fick gå två gånger. Sedan åt och drack man gott i skeppare Anderssons stuga. Men enligt vad styvmodern Kristina Andersson senare berättade, kunde Ander - som annars åt med god aptit - inte få ner särskilt mycket.

De samtalade om vad som hänt i staden och Julia Charlotta nämnde det hemska rånmordet mot. Gerells växlingskontor. Hon berättade att det stod om mordet i dagens Aftonbladet som Ander hade med sig från Stockholm. På faderns och styvmoderns önskan började Ander att läsa artikeln för dem. Men när han kom till avsnittet som beskrev hur den svårt skadade kassörskan förts till sjukhus, slutade han läsa och bad styvmodern fortsätta.Men i övrigt visade Ander inga särskilda tecken på sinnesrörelse. Kvällen kom och de fyra i stugan gick till sängs.

Sedan överkonstapel Frick fått veta att den nu efterspanade Ander troligen rest mot Vaxholm sökte man upp Vaxholmsbolagets båtar och frågade om någon sett honom. Styrman på Waxholm I kände Ander sedan barnsben och kunde berätta att Ander och en kvinna stigit av vid Karlsudd från båten som avgått klockan 15.10 mot Vaxholm. Paret hade mötts vid bryggan av skeppare Andersson som styrman också kände sedan tidigare.

Det hade hunnit bli kväll denna trettondag, torsdagen den 5 januari 1910. Sista Vaxholmsbåten för dagen hade gått. Överkonstapel Frick rekvirerade därför bogserbåten Sigge från Transportbolaget och klockan 22.20 gav sig två överkonstaplar och åtta detektivkonstaplar i väg mot Karlsudd med Sigges kapten Gustafsson vid rodret. Med släckta lanternor kom man fram till Karlsudds brygga vid 23-tiden.

Poliserna steg i land och började söka efter skeppare Anderssons stuga. Men mörkret och halkan gjorde vägen besvärig och det tog tid innan man hittade rätt, trots att Anderssons bodde bara en kvarts promenad från bryggan. Karlsudd var vid den här tiden främst bebyggt med stora grosshandlarvillor i trä som fungerade som sommarbostäder för välbärgade stockholmare. De åretruntboende var få. Så är det också i dag, även om Karlsudd numera är ett exklusivt villaområde som bebos av kändisar som Börje Salming och Ingemar Stenmark.

Först sedan man övertalat en boende i området att mot en ersättning av fem kronor visa vägen hittade man rätt. Polisen omringade huset och överkonstapel Frick bultade på dörren. Anders far öppnade.Poliserna stormade in i huset. Ander kunde gripas tämligen odramatiskt. Han satt fortfarande i sängen tillsammans med sin hustru när polisen störrtade in. Ett laddat gevär stod lutat mot väggen i sovrummet. Men Ander hann inte nå vapnet innan han överrumplades. I huset påträffades pengar, lottsedlar, några hänglås och annat som kom från rånet mot Gerells växlingskontor. Mindre än ett dygn efter mordet var mördaren Alfred Ander gripen.

AIfred Ander hade, efter konfirmationen i Vaxholm vid 14 års ålder, arbetat som lärling på restauranger. Han var bland annat anställd på restaurangerna Strömsborg, Hamburger Börs och Mosebacke. 1890 köpte han en cigarraffär på Lästmakargatan i Stockholm. Den drevs under ett år av hans fästekvinna, sedermera hustru, Julia Charlotta Lander.

Efter värnplikten i Vaxholm 1893-1894 fortsatte Ander att arbeta som kypare. Han och hans hustru drev Järnvägshotellet i Strängnäs i slutet av 1898. Ander startade verksamheten i stor stil och arrangerade fester dit stadens ledande personer bjöds in. Fester där champagnen flödade och som uppmärksammades i bland annat den kulinariska tidskriften Ganymeden.

Tillsammans med några andra personer i staden ska Ander, enligt Eskilstuna-Kuriren, försökt få spriträttigheterna för Strängnäs. Men det lyckades inte. Kort därefter uppstod en eldsvåda på Järnvägshotellet. Större delen av hotellet brann ner och ägaren, av vilken Ander arrenderade restaurangen, fick över 4000 kronor i ersättning från brandförsäkringen.

Polisen kunde konstatera att branden var anlagd. Fotogen hade använts för att tända på. Ander förhördes, men utan resultat. Rörelsen tvingades en kort tid senare i konkurs och makarna Ander lämnade Strängnäs.De flyttade tillbaka till Stockholm. Där greps Ander för stöld av en cykel i maj 1900. Han dömdes till tre månaders fängelse på Långholmen och frigavs i augusti.Då flyttade han till Helsingfors och tog anställning som kypare på Societetshuset. Även hustrun flyttade senare till Finland.

1902 hyrde de restaurang Svensksund i Kotka. Anders besparingar räckte till att renovera och dra igång verksamheten, som enligt Anders uppgifter i polisförhören gick med vinst. Men när sprittillståndet drogs in 1903 avvecklade paret restaurang en.

1904 övertog de Hotell Continental i Hangö - som gick i konkurs efter ett halvår. Hustrun försökte då driva hyrkuskrörelse men även den gick omkull.

Både Ander och hans hustru konsumerade mycket alkohol under perioden i Finland. Julia Charlotta berättade i polisförhören att Ander misshandlat henne vid flera tillfällen när de bodde i Hangö. Medan de bodde i Kotka hade Ander skaffat en revolver och en kväll hade han, kraftigt  berusad, skjutit omkring sig i sovrummet. Julia Charlotta hade tvingats fly ut ur rummet. När hon senare kom tillbaka satt Ander i en fåtölj med revolverpipan i munnen och hotade att ta sitt eget liv.

Våren 1906 valde paret att återvända till Sverige. De tog över Rimforsa värdshus i Östergötland. Även den rörelsen var bankrutt efter mindre än ett halv år.

Alfred Ander satsade då på ny verksamhet. Han hade planer på att starta en ångsåg i Norrköping. Han hyrde en trerumslägenhet i staden och beställde en järnvägsvagn för att flytta sitt och hustruns bohag från Rimforsa. Men någon järnvägs vagn fanns inte när flytten skulle ske och en palaver uppstod där Ander misshandlade stationsinspektören Sabelström. Ander greps och dömdes till fängelse på nytt. Men han lyckades rymma under transporten till fängelset i Linköping och flydde till Stockholm, där han stal en päls på Centralstationen. Han fortsatte med båt till Finland, där han gjorde sig skyldig till ännu en stöld.  

Domstolen i Helsingfors dömde senare samma år Alfred Ander till nio månaders fängelse och tre års vanfrejd. Han utlämnades till Sverige och dömdes av Kinda häradsrätt i maj 1908 till ett år, två månader och fyra dagars fängelse. Anger överklagade domen till Göta hovrätt. Men domen fastställdes och han avtjänade straffet i fängelset i Västervik.

Klockan var efter midnatt den 6 januari 1910 när makarna Ander, båda i handfängsel, samt Anders far och styvmor fördes ombord på Sigge, som återvände till Stockholm. Vid kvart i fyra på morgonen angjorde båten kajen på Skeppsbron. De fyra gripna fördes, eskorterade av poliskonstaplar, till detektivpolisens kontor på Myntgatan 4 i Stockholm. Anders far och styvmor kunde rätt snart avskrivas från misstankar om inblandning i rånmordet. De visste uppenbarligen ingenting om paret Anders förehavanden i Stockholm. På lördagen fick de återvända hem till Karlsudd.

Men hustrun Julia Charlotta var anhållen ytterligare några dagar. Polisen kunde i och för sig ganska snabbt konstatera att hon inte varit närvarande när brottet begicks, men man misstänkte att hon känt till att Ander planerat rånet.

Enligt vad Aftonbladets uppgiftslämnare hävdade hade Julia Charlotta uppträtt mycket nervöst under resan med Waxholm I tillbaka från Stockholm. Både hon och Ander hade rest där flera gånger tidigare men sällan haft råd att sitta i salongen och äta och dricka. Ander hade beställt in portvin till hustrun - det bästa ångbåten förmådde. Först sedan Julia Charlotta druckit några glas hade hon slappnat av och låtit sig övertalas att beställa en smörgås. Men det fanns inga bevis mot Julia Charlotta Ander och hon släpptes ur häktet på kvällen söndagen den 9 januari.

Bevisen mot hennes make var däremot många. Flera vittnen kunde peka ut Alfred Ander. Vid tretiden å trettondagsafton hade an iakttagits utanför växlingskontoret aven man som kände honom väl.

Två vittnen kunde också intyga att de samtalat, med Ander vid sextiden samma kväll, då han stod och tittade in genom skyltfönstret till växlingskontoret. Ägaren till växlingskontoret, änkefru Gerell kände dessutom igen Ander som den man som besökt kontoret på trettondagsaftons eftermiddag och köpt en dragningslista. Dessutom kallades flera ur hotellpersonalen som vittnen för att beskriva vad de sett den 4 och 5 januari. .

Tre dagar efter gripandet av Ander kom en vaktmästare från en fastighet på Drottninggatan, något kvarter från växlingskontoret, in till polisen med ett upphittat besman. Det hade påträffats i ett trapphus vid elvatiden på trettondagens förmiddag. På besmanet hittades ett hårstrå som en rättsmedicinare ansåg matchade den mördade Tora Hellstens hår. Vilket för polisen bevisade att mördaren använt besmanet som tillhygge när Victoria Hellsten slogs ihjäl i samband med rånet.

Runt vågens handtag hade någon virat en näsduk som skulle visa sig tillhöra arkitekten Johan Arvid Sjökvist, en granne till Anders far i Karlsudd. Näsduken hade Sjökvist köpt i Berlin och senare låtit förse med ett egendesignat monogram.

Själva besmanet kunde polisen senare konstatera att Ander köpt i en järnhandel i Stockholm i slutet av 1909. Man kunde också bevisa att Ander lämnat in besmanet invirat i papper för förvaring på kafé Tysta Mari i Stockholm några dagar före jul 1909. Han hade sedan återvänt och hämtat besmanet på trettondagsafton.

Några veckor efter rånmordet fick polisen också fram ett brevkort som Ander skrivit till en bekant kvinna i Hellsingfors. Kortet var postat i Stockholm på  trettondagen och Ander hade skrivit: "Jag är i dag i Stockholm i å för att uträtta viktiga saker. Imorgon då skall allt afgöras och väl är det."

Vid polisförhören kunde Ander först inte förklara varför han skrivit det han skrivit och vad han menade med det. Senare ändrade han sig och sa att han skrivit till kvinnan rörande en planerad skilsmässa från sin hustru. Men något som stödde påståendet om en planerad skilsmässa framkom inte vare sig under förhören eller rättegången.

Under förhören försökte Ander bevisa att han hade alibi för tidpunkten för rånmordet. Han gav motsägelsefulla förklaringar till sina förehavanden med den, enligt Ander, tidigare kyparen och sedemera handelsresanden Karl August  Johansson, som polisen aldrig lyckades spåra.

Han hävdade också att en för honom okänd person bett honom ta hand om det som senare visade sig vara stöldgods från växlingskontoret. Han erkände aldrig. När polisens utredare beslog honom med lögn kunde han svara: 'Jag tar ingenting för att jag ljuger." Varför Ander valde att råna just Gerells växlingskontor är en fråga som inte togs upp under polisutredningen. Inte mer än att makarna Ander hade ont om pengar och alla deras affärsprojekt så långt hade misslyckats.

Den mördade kassörskan Victoria "'Tora" Hellstens öde berörde stockholmarna starkt. Massor av nyfikna hade samlat utanför Karolinska institutets likrum där den vita kistan med Toras stoft var uppställd, omgiven aven mängd kransar och blommor.

Aftonbladet kunde den 11 januari berätta hur den döda förberetts för att förevisas. Hon hade "beståtts en mycket vacker svepning; huvudet kröntes av en myrtenkrona och från denna löpte en vit slöja, här och där garnerad med myrten och röda rosor", skrev Aftonbladets reporter.

Vågen från Karolinska institutet på Kungsholmen ut till Norra begravningsplatsen i Solna kantades av åskådare och man fick sätta in extra spårvagnar på linjen till Haga för alla som ville närvara vid begravningen.

Rättegången inleddes i slutet av februari och åklagaren krävde i sin slutplädering dödstraff. Den 14 maj kom domen. Med en omfattande bevisning som totalt innefattade cirka hundra vittnen, dömdes Johan Alfred Andersson Ander till döden för mordet på Victoria Hellsten och tredje resan stöld. Ander ska,enligt samtida rapporter i dagstidningarna,· ha tagit domen med fattning och utan att röra en min.

Trots detta överklagade Ander domen i alla instanser. Tillsammans med sin far skrev han som sista utväg en nådeansökan till Kungl Maj:t, Gustaf V. Men den 28 oktober 1910 avslog kungen hans nådeansökan och dödsdomen stadfästes. 

Avrättningsdagen sattes till den 23 november. Men datumet hemlighölls av myndigheterna som inte vill riskera en anstormning av nyfikna på Långholmen.

Något erkännande av rånmordet kom inte inför avrättningen heller. Sedan Ander särskilt bett om det, informerades han på kvällen tisdagen den 22 november att han skulle avrättas morgonen därpå.

Skarprättaren i Stockholm, Gustaf Dalman, hade på förmiddagen samma dag kallats till underståthållare Hintze som informerat honom om att Anders avrättning skulle ske nästa morgon, onsdagen den 23 november, och bett honom ställa i ordning giljotinen. Fängelseprästen Kaleb Ernberg var hos den dödsdömde i flera timmar under kvällen och även tidigt på morgonen innan avrättningen skulle äga rum.

I en intervju i Aftonbladet den 23 november 1910 berättar prästen att Ander hade en fullständig materialistisk syn på livet och inte trodde på livet efter detta. Och eftersom han inte hade annat att vänta än livstids straffarbete om han skulle slippa undan avrättningen, var dödsstraffet snarare en befrielse. Kaleb Ernberg uppgav också att Ander inte heller för honom erkänt sitt brott.  

"Han tackade mig för all vänlighet, hans ögon fylldes med stora tårar och rösten kvävdes. Han räckte mig handen till avsked. Jag tryckte den tyst under djup rörelse', sa pastor Ernberg som enligt Aftonbladet reporter var märkbart tagen av händelsen.

Redan i gryningen onsdagen den 23 november spärrade polisen av till farterna till Långholmen från fastlandet. De ansvariga myndigheterna ville undvika ett publikt spektakel.  

Avrättningar tilldrog sig stor intresse hos allmänheten trots att de sedan l877 inte längre var offentliga utan ägde rum i avskildhet innanför fängelsemurarna.

Men ryktet spred sig fort och snart kantades Söder Mälarstrand av nyfikna människor.

Strax före klockan åtta på morgonen fördes Ander ut till avrättningsplatsen på Centralfängelset Långholmens gård. Där väntade Gustaf Dalman och hans tre drängar - som var hans söner, den äldste 30 år och den yngste bara 17 år gammal - med den nästan 4,5 meter höga giljotin som införskaffats från Frankrike fyra år tidigare.

Den hade köpts in redan l903 men fastnat i tullen i några år, eftersom Tull- verket inte visste hur man skulle klassificera den.  

Skarprättare Dalman hade övat på giljotinen med grisar. Nu skulle den för första gången användas på en människa.  

På gården väntade också de tolv inbjudna, officiella vittnena: notarien i Överståthållareämbetet  Anton  Boalt, magistratsledamoten rådman Kristian Sörensen, fängelsedirektörerna major Axel Wollin och häradshövding Ernst Orstadius, fångelseprästen Kaleb Ernnberg, åklagaren stadsfiskal Carl Gustaf Lidberg, den dödsdömdes advokat Leonard Blom, doktor Robert Brandel, professorerna Hammar, Hultcrantz och Holmgren samt doktor Ludvig Almqvist.

Alfred Ander hälsade de församlade vittnena med ett, enligt Aftonbladet, lågmält "God morgon mina herrar", varvid de närvarande lyfte på sina hattar.

Klockan åtta lästes domen upp och Alfred Ander, styrkt av en kanna vin, fördes fram till giljotinen. Hans händer bakbands och även hans ben bands samman lätt. Men ögonbindeln sattes på hans egen begäran inte på.

Ögonblicket innan han lades på den bräda som användes för att föra den dödsdömde fram till bilan i giljotinen, bad Ander skarprättarens drängar att få säga något. Men det fick han inte. Så om han vid det tillfället tänkt erkänna eller på nytt bedyra sin oskuld får eftervärlden aldrig veta.

Några sekunder senare ryckte skarprättare Gustaf Dahlman i ut1ösningsan~ ordningen ti11 giljotinen. Bilan föll och klockan 08.06 var Alfred Ander död. Kroppen lades tillsammans med det avhuggna huvudet i den låda som fanns för ändamålet invid giljotinen.  

Kroppen obducerades kort därefter på fängelsets sjukavdelning av de församlade professorerna och läkarna, utan att man hittade någon abnormitet i Anders hjärna. Däremot kunde man konstatera att han lidit av långt gången tuberkulos och haft högst några år kvar att leva.

Alfred Anders änka Julia Charlotta blev kvar i Stockholm. Hon titulerade sig restauratörsänka och bodde först i den då nyanlagda arbetarförorten Aspudden i Brännkyrka församling. Hon flyttade 1916 till Katarina församling på Södermalm och drygade ut kassan genom att ta emot inneboende.

Julia Charlotta, som i Aftonbladet i januari 1910 beskrevs som en ståtlig och parant kvinna, gifte aldrig om sig. Hon dog den 22 november 1941, 77 år gammal.  

Polisfotografi